Kan börja med att jag älskar konceptet bakom obZen, som är en blandning av orden obscenity/obscure och zen, som är även kopplat till omslaget. Nu fortsätter jag. Medan det tidigare nämna albumet ”Nothing” innehåller Meshuggahs tunga, komplexa riff, så är deras senaste, obZen, en blandning mellan det och vad som ligger i deras vener sen tidigare, en lite snabbare trash metal-inspirerad stil. Blandningen hörs som resultat i otroligt tunga låtar som ”Bleed” och ”obZen”. Sedan kan man höra deras trash metal-inspirerade stil i låtarna ”Combustion” och ”Pravus”, medan det tunga och komplexa ligger i t.ex. ”Lethargica”. Det blir inte bara en resa genom meningar, betydelser, aggression och riff som låter som maskiner har skapat dom. Det blir även en resa genom Meshuggah, vad de kan prestera och vad de har presterat. Diskanta melodier som låter som någon som ropar efter hjälp någonstans i rymden, rytmer som förvånar mig varje gång jag lyssnar på dem (som t.ex. andra delen av ”Bleed”), hur människor kan ha skapat denna musik. Ibland känns obZen som mer än musik när jag lyssnar på den, det känns som ett forskningsprojekt: om hur man kan skapa ljud med instrument så att det låter så originellt som möjligt. Enligt mig lyckas Meshuggah här på ett väldigt bra sätt, med deras blandning… med obZen.
År: 2008
Genre: Progressiv metal, extreme metal
Längd: 52:29
Spotify: http://open.spotify.com/album/2x2VoPa1pG2jSElA73a9Xa
Vill jag lyssna på ett band med en jävla energi, så sätter jag på Hella. Men vill jag lyssna på ett melodiskt band med energi som ändå fortfarande kan hålla sinnet kvar i musiken, så är det detta album som gäller. För att räknas som post-rock, så är detta band väldigt speciella och högljudda av sig, fast inte på ett negativt sätt, utan bara på ett sätt att de oftast inte tar det lugnt, utan spelar på så mycket de orkar experimentera med. Det kan finnas nackdelar under albumet, som att det på vissa ställen är dåligt mastrat, men överlag så är det ett väldigt intressant album, med många instrumentella överraskningar, som stämmorna och taktartsbytena på ”A Little Bit Of Solidarity Goes A Long Way” och ”Tip Of The Hat, Punch In The Face”. Något som är tråkigt är att gitarrerna tar mycket väl hand om den melodiska delen, och trummorna tar väl hand om kompet, så inget lämnas kvar till basen, som oftast inte hörs tydligt, men som får sin stund då och då, men som enligt mig är viktig för denna sorts musik, annars kan det bli hyfsat tråkigt som bassist på ställen. Min slutsats: ett väldigt experimenterande album som hittat sin egen stil som ofta skiljer sig från bandets inspirationer.
Redan under de första takterna på Arctic Monkeys senaste ”Humbug” så hör man att detta inte är typiska pojkaktiga AM, utan att de mognat till sig. Hur? Det börjar inte snabbt och rakt på. Det börjar lugnare än tidigare, och Alex Turners sång är lugnare och mer mystiskt, och det förvånar mig inte när mästergeniet Josh Homme (från Queens of the Stone Age, Kyuss, Them Crooked Vultures, Eagles of Death Metal) har producerat majoriteten av albumet och tillfört stilen, tillsammans med AMs tidigare producent James Ford. Något som jag gillar med just detta album från AM är att den innehåller en stor del dynamik, många förändringar i känslan och sättet att spela musiken. Ibland lugnare, ibland hårdare, ibland baserat runt ett riff medan ibland baserat på en känsla. Det är ett AM som inte bara levererar riff (som på t.ex. 
Medan Muse numera är kända för att släppa ut melodiska singlar som används i Twilight-filmer, var de en gång i tiden väldigt hårda och mer experimenterande. Origin of Symmetry är enligt mig ett mästerverk, som rakt igenom briljerar på många olika sätt. Albumet öppnar och avslutar med klaviatur, den kända piano-slingan som öppnar ”New Born”, och orgeln som majestätiskt avslutar ”Megalomania”. Det finns många ställen på albumet som är majestätiska och episka i sitt sätt att musiken utvecklas hela tiden, som i mittpunkten ”Citizen Erased”. Klaviaturen används senare som huvudinstrument på flera ställen, t.ex. ”Feeling Good” och ”Space Dementia”, som är ett tydligt exempel på deras utvecklande och deras självsäkerhet att använda och spela det de vill. Annars är en grej som förekommer ofta under albumet att basens djupa och distade ton låter gitarren utnyttja de högre frekvenserna, och därmed skilja sig från den mer populära alternativa rocken som använder sig av vanliga ackord. Därför blir basen melodiskt djup, och gitarren melodiskt diskant, och de samspelar tillsammans med trummorna på ett sätt som, om man tänker efter, sällan sker inom modern rock, samtidigt som det är samma person bakom gitarren, pianot och sången. Pianodelen i ”Space Dementia” är inte så lätt att sjunga samtidigt som. Gitarrdelen i ”Micro Cuts” är inte så lätt att sjunga samtidigt som, speciellt inte på det sättet som han sjunger dem på. Det är ett genialiskt album enligt mig, som inte slutar att förvåna, och som aldrig tröttar ut mig.
Läsaren Jakob Petterson, som även bloggar under ”
Om fyra dagar (12 juli) släpps ett samarbete med producenten Danger Mouse och alternativrockbandet Sparklehorse (som tyvärr slutade existera när huvudmannen i bandet Mark Linkous dog i mars i år). Samarbetet gästas av en sångare för varje låt. Gästartisterna är alltifrån Julian Casablancas från The Strokes till Black Francis från Pixies till Iggy Pop. I samarbetet finns även den kända kultregissören David Lynch, som skickar med en fotobok på över 100 sidor, och låter sig även gästa två låtar. Musikaliskt sett är inte albumet speciellt komplicerat, men dock väldigt mystiskt. Det är ett projekt som inte ska dömas efter simpelheten, utan ska istället lyssnas på för stilen och experimenterandet av de inblandade. Det är inte ett progressivt mästerverk man försöker skapa, utan istället en stig in i mörkret och en vän att ackompanjera dig med. Dark Night of the Soul är hittills sällan omtalad, men kommer enligt mig att växa fram som ett album många vill lära känna för dess mystik. Det är som att lyssna på The Flaming Lips alternativrock, utan det högljudda, och istället med en eldbrasa inom musiken som lugnar ner dig.
Jag vill även säga att jag kommer vara borta de närmsta två veckorna, så det blir som en kort paus, men under tiden kan ni kolla igenom gamla album som ni kanske inte hunnit lyssna på. Tro mig, varje album är värt att lyssna på för att bredda ens musiksmak.
Vill börja med att förklara att jag inte lagt ner bloggen. Jag har bara fått en seg start på sommaren, och har dessutom varit hemma och sjuk en hel vecka. Har ni tips, hjälp eller frågor får ni jättegärna maila till Shayo@pimpstyle.com
Även om The Wombats debutalbum inte var något som imponerade jättestort på mig först, så har albumet alltid legat i mitt musikbibliotek, och det är ett intressant album att ta upp då och då. Är det något album som hintar lite indiepop, och är något jag kan rekommendera, är det denna. Anledningen? Kan vara många. Kan vara berättelserna om den nyvuxna engelsman sångaren Matthew är, eller det dansiga i det hela. Den intressanta keyboardtouchén i det hela, eller helt enkelt glädjen i musiken. Men det finns något som ligger där som fick mig att spara musiken. För det finns ju en tendens bland nya brittiska band att, istället för att hitta nytt, helt enkelt pumpa ut 3-minutriga poplåtar och leva på det. Det finns riktigt dåliga exempel, som The Kooks, men sen finns det band som gör det med rätt humor. Kanske är det det som är grejen med The Wombats debutalbum?
Medan The Hives på senare tid gått åt rock-hållet, var detta mer åt punk-hållet. Deras låtar, som bara kommer som en plog och kör över en, är väldigt snabba, och därmed även väldigt korta. Hela albumet i sig sträcker sig knappt till 28 minuter. Det är en snabb resa som är väl ihågkommen. Musiken är rå, med distade gitarrer som låter naturligt distade, en pumpande bas och en skrikande Howlin’ Pelle bakom micken. Trummorna är så snabba och hårda att man kan se från bilder hur en ganska mesig Chris Dangerous har gått från en kass kroppsbyggnad till en riktig muskelknutte. Musiken kan beskrivas som garage punk där hela bandet hjälper till med imagen att svetta ihjäl sig för att pumpa snabb och in your face-musik.
365 album du borde höra 