Det här är faktiskt första gången jag tar med ett soundtrack, men det är för att jag helt enkelt var tvungen att ta med denna. Shaft är en film från 1971, och till den gjorde soul-artisten Isaac Hayes ett oförglömligt soundtrack, som faktiskt var det första funk-soundtracket en film haft. Det är inte mycket sång med på albumet, utan det är istället mycket fokus på hur Hayes har arrangerat det hela, och i slutändan är det ett väldigt soft album att lyssna på. Det är inte bara lugnt, men ändå svängigt musikaliskt sett, utan när Isaacs sång väl kommer in, gästat av en kör i bakgrunden, så blir plötsligt allt så mysigt och behagligt (som t.ex. ”Soulsville”).
Hela albumet börjar med det ganska berömda temat från filmen, som inte kunde ha ett snyggare funk-intro med wah-wah-gitarren, keyboarden, 16-dels-hihatslagen och alla ljud i bakgrunden som bidrar till stämningen innan sången kommer in. Bandet som spelar tillsammans med Hayes är för övrigt ”The Bar-Kays”, väldigt populära för alla slingor de har skapat under åren (flera av dem är t.ex. med i filmen Superbad). Allt är så mysigt och svängigt på samma gång på detta album. Det går inte att inte gilla ”Shaft”. Man lyssnar igenom rakt igenom och njuter. Detta även för de som inte sett filmen.
Rest in peace, Isaac Hayes, som dog för 2 år sedan.
År: 1971
Genre: Soul, funk
Längd: 69:29
Spotify: http://open.spotify.com/album/2fJgWsAG6PKSOhcrsNEyDm
Jag kan inte kämpa emot längre, jag måste lägga upp det här albumet nu! Att lyssna igenom det här albumet är bara en ren upplevelse. Jag har aldrig varit mer fascinerad över en sån variation och uppbyggnad som detta album har. Aldrig varit mer fascinerad över allt som pågår under albumet. Även om den är drygt en timme och en kvart, så tar det slut för snabbt, men ändå perfekt. Det går inte att beskriva i ord det fantastiska med detta album, fast det är i princip det jag gör nu.
Belle & Sebastian är ett band jag länge beundrat för deras musikaliska bredd och lyrik. Detta album är ett exempel på vad de kan åstadkomma, i deras barockpop-version, med en touch av deras igenkännliga indiepop. Det är glad musik som kan uppskattas av väldigt många, har jag märkt. Även jag uppskattar detta album i dess helhet. Som bassist gillar jag att tänka på hur basen går. Som lyriker gillar jag att tänka på vad de egentligen använder för ord för att framföra det de vill. Som kompositör gillar jag att tänka på hur de tar in lite olika instrument, beroende på känslan, och hur de blandar dessa och vad de spelar. Som musiknjutare, så njuter jag av varje sekund, för att de försöker inte vara för tralliga, utan det är så det blir till slut. Men det är ändå inte enformigt, vilket kan tyckas vid första lyssning. Jämför man t.ex. den väldigt softa ”If She Wants Me”, den väldigt glada ”If You Find Yourself Caught In Love” och den mer 70tals-dansanta ”Stay Loose”, så hör man dessa mjuka vågor som varierar utan att man tänker på det medan man lyssnar igenom albumet. Dear Catastrophe Waitress är inget mästerverk i sig, men är ett album jag skulle presentera om någon frågade mig efter ett bra indiepop-album, en genre annars väldigt överbefolkat med talanglösa pojkband.
Jag vet inte hur många som faktiskt hört Franz Ferdinands hela material, men jag kan garantera att majoriteten har hört deras hit ”Take Me Out”. Detta är i alla fall det som bröt ut plötsligt år 2004, bland allt rörigt skit som bara försökte bli mer och mer speciell, men som misslyckades. Istället lade de ner en sten som denna, och bevisade att musik inte behöver vara mer än så här för att vara så grymt bra. Som NME uttryckte sig, är de ännu ett band i Storbritanniens rad av ”art school rock” som bestod av The Beatles, Rolling Stones, The Who, Duran Duran, Roxy Music, Sex Pistols, Wire och Blur.
Grizzly Bear är ett frekvent utvecklande band, och ”Veckatimest” är deras senaste album, som kom för bara ett år sen. Albumet skiljer sig lite från tidigare material, och kan ses som en modern The Beach Boys. Det är vackra sångstämmor, och en över huvud taget drömlikt atmosfäriskt. Det är en blandning av det experimentella, abstrakta, men även vackra melodier. Det är inte alltid barockpopen som den t.ex. öppnar med, med de två första låtarna… utan det blir lite folk-aktigt på ställen också. Ibland så lugnt och vackert som Bon Iver, fast utan för mycket depressiva känslor. Och ibland det moderna barockiga som Fleet Foxes spelar, och jag antar att det är det moderna band som man kan relatera mest till med detta album, fastän skillnaderna är många.
Jag börjar först och främst med att ursäkta det sena inlägget. Det är även synd att jag planerade ett så magnifikt album till denna dag, men… får ta det. ”Wish You Were Here” är ett album som var banbrytande när det kom ut, precis som de flesta Pink Floyd-album. Det är så skrämmande, men så vackert, alltihop. Huvudspåret ”Shine On You Crazy Diamond”, som sträcker sig i nära en halvtimme, och titelspåret ”Wish You Were Here” är båda om den förre Pink Floyd-medlemmen Syd Barrett. Egentligen är ”Shine On You Crazy Diamond” uppdelad i två delar, en som öppnar albumet, och en som avslutar albumet. Blir sur varje gång när jag ser att första delen är en sekund för mycket (13:38). En skum grej, på tal om Syd Barrett, är att han kom till studion en dag, när de höll på att spela in albumet, fast överviktig och utan hår i ansiktet och på huvudet. Mötet med de gamla bandmedlemmarna ska tydligen ha varit ledsamt, och det hela ska tydligen ha påverkats i hur ”Shine On You” senare blev.
Jag har alltid varit förtjust i downtempo electronica, med den ambienta touchen… men tyvärr är jag även kräsen när det gäller det. Det måste vara på ett visst sätt, och det måste stämma rätt. Albumet ska inte bara vara en parad med låtar, utan ett sätt att uttrycka sig själv. Ett tidigare exempel på vad jag menar är Röyksopp’s ”Melody A.M”. Detta är ett nytt exempel. Jag finner detta album som ett av de bästa, om inte det bästa, inom electronica. Moby är ett geni, inte bara musikmässigt, utan även hur man blandar känslor på ett balanserat sätt.
Det här är ett album jag alltid velat kategorisera in, men hur mycket jag än försöker så är det omöjligt. Det är ett riktigt speciellt album, med udda låtar som du aldrig kommer höra något i närheten av annars. För att ni ska få någon sorts hint, så är det vad frontmannen Josh Homme själv kallar det: ”robot rock”. Någon sorts blandning av hårdrock, experimentell rock och alternativ rock. Det är en riktig härlig mix, som inte kan höras på tidigare album av QOTSA. Lyssnar man på t.ex. ”Into The Hollow” eller ”Suture Up Your Future”, så hör man en riktig lugn, atmosfärisk del av dem, där de är lite experimentella… men lyssnar man sedan på t.ex. ”Sick, Sick, Sick” eller ”Battery Acid”, så hör man en snabb, hård, lite rörig sida, som är mest till för att mölja sönder till. Dock har även dessa låtar det lite udda i bakgrunden, något man oftast inte tänker på vid första lyssning.
Det här är ett album som kom som en milstolpe. I och med The Libertines debutalbum, så började återupplivandet av garagerocken i Storbritannien, något som band som Franz Ferdinand och Arctic Monkeys senare hjälpte till med efter att förmodligen ha blivit inspirerade av The Libertines. Band brukar ta några album på sig för att stiga och bli hyllade, men när detta album kom, så blev det redan en succé. Det är inte så konstigt med tanke på det nytänkade sättet att skapa musik och skriva texter. 
Hade tänkt att ta den här längre fram, men tyvärr gick Guru bort igår efter en kamp med cancer, och tänkte därför tillägna dagens tips till honom. Guru var en rappare med ambitioner och mål att kombinera sin hiphop med jazz, efter att ha jobbat med old school hiphop tillsammans med DJ Premier, och då hette de gemensamt Gang Starr. Därför gjorde han detta album, ett av fyra jazzalbum han hann göra. Den innehåller i princip gladare versioner av hiphopens old school-beat, med många gästmusiker som spelar alltifrån en vibrafon till saxofoner. Gurus tankesätt förändrade hans hiphop, som på den tiden hade gangster-hiphop som majoritet.
365 album du borde höra 