#72 Arctic Monkeys – Favourite Worst Nightmare

Ett riktigt ordentligt, underskattat album är något Arctic Monkeys andra album är. Arctic Monkeys är ett band som provat på nya saker varje album på de tre albumen, men detta är den med mest fart i och man kan säga att varenda låt är baserat runt riff. Tyngdpunkten ligger inte på något visst instrument, och heller inte sången, utan vilket instrument man än spelar så kommer man finna detta album väldigt intressant. Allt är inte bara riktigt grymt att lyssna på, utan även väldigt roligt att lära sig om man vill prova på nya utmaningar. Det finns inget överflödigt på detta album, utan allt har sin mening och sin plats på skivan. Gillar man inte typisk brittisk indie rock, så ska man strunta i generaliseringar och ta sig tid att lyssna på detta.

Albumet börjar hårt, högt, men precist med “Brianstorm”, en välkänd låt då den släpptes som singel. Efter det blir det lite “lugnare” fastän de håller likadan tempo på musiken. De enda lugna stunderna kommer vid “Flourescent Adolescent”, som också är en ganska välkänd låt sen tidigare, och även den sorgliga “Only Ones Who Know” efter, innan albumet drar igång igen. Albumet avslutar sedan med den episka “505″, som på sina drygt 4 minuter faktiskt är den längsta låten på skivan, då Arctic Monkeys blev lite inspirerade av garage rock, och håller det snabbt och direkt. Fullt med roliga trumkomp, basgångar som varierar jämfört med de tråkigare indie rock-banden, och som faktiskt ibland håller huvudmelodin, gitarrer med allt ifrån ambienta delay-effekter till riktigt överdistade gitarrer som inte låter som disteffekt, utan som verkligen låter som en överdistad förstärkare (som i “If You Were There, Beware”). En riktig fartfylld skiva med genier bakom instrumenten, och en fantastisk Alex Turner som levererar fyndiga texter som både rimmar och leker med din hjärna.

År: 2007
Genre: Indie rock, Garage rock
Längd: 37:24

Spotify: http://open.spotify.com/album/59XAi6zZHJUlQMPGNqbps4