#66 Meshuggah – Nothing | 365 album du borde höra

Denna måste jag snabbt ta med, lite sent på dagen, menmen… Detta är ett album jag precis kommit in i, faktiskt, då jag inte alls lyssnat länge på Meshuggah. Första gången jag hörde dem kändes det ungefär som när en icke-erfaren lyssnare ska lyssna på någon slags metal. Det första jag tänkte på var att inte ge dem en lyssning, en chans… Så jag struntade i dem, men återupptäckte dem när jag började lyssna mig in på det här albumet. Det ligger ändå något där som jag gillar, något som får mig att vilja lyssna på mer. Det som intresserar mig är det progressiva. Alla polyrytmer som hänger med på varenda låt, när de följer 4/4-takt, men spelar ett riff i något helt annat. Jag började tillslut strunta i alla gitarrer och allt vrål, och började istället ge den en chans, och lyssna på det som låg bakom. Lyssnar jag mig riktigt in på det, så får jag även grepp om soundet, och kan skilja på saker, och tillslut finner jag mig själv där med att försöka spela polyrytmerna på lufttrummor. Det blir som ett pussel jag försöker knäcka, fastän det såg lätt ut från början. Meshuggah är kända för dessa polyrytmer, men även för deras 8-strängade, nerstämda gitarrer som låter riktigt djupt, och basen låter metallisk. Det var en utmaning att komma in i musiken, och jag är glad för att ha gjort det. Givetvis är det många som kommer att neka till att lyssna på det album, det kan jag acceptera. Men förhoppningsvis är detta istället ett tips för många som gillar att tänja på gränserna, och upptäcka något nytt, något progressivt.