När jag först hörde detta album tänkte jag “lol wut, vad är det här för oupptäckt mästerverk?”, och jag håller mig vid den tanken fortfarande. Detta tyska heavy metal-inspirerade electronica-band upptäckte sitt riktiga sound på detta album, och hur de gjorde det. Redan på första låten “One Step Inside Doesn’t Mean You’ll Understand” hör man det lugna elektroniska ljudet toppat med den akustiska gitarren som välkomnar en så väl en kall dag som denna. Ibland kan det (som t.ex. på “Pilot”) bli lite uppy och lite mer dansigt (sa aldrig att det var fel), men albumet håller för det mesta sin melankoliska atmosfär, den känslan som gör att det musiken får en helt annan betydelse. Blandningen mellan de elektroniska trummorna, syntharna som kommer och går, fiolerna i bakgrunden, den plockande gitarren och Markus Achers lugna, sårbara röst är så perfekt passande (blandningen som kan höras på b.la. “Pick Up The Phone” och “Solitaire” (förutom gitarren)), att jag funderar på varför jag aldrig tidigare tänkt på något liknande. Även om jag inte ofta lyssnar på detta band, så var upptäckten av detta album något av de härligaste känslorna jag haft, och det fick mig att upptäcka liknande band.
År: 2002
Genre: Electronica, indie
Längd: 41:32
Spotify: http://open.spotify.com/album/5wRsaBkJ3GGTdwPhq9nrAZ

Pingback: #167 Home Video – No Certain Night or Morning « 365 album du borde höra