Alva Noto är inte en speciellt berömd och känd musiker, men det är för att han i regel inte är musiker. Alva Noto är artistnamnet på en tysk i 40-årsåldern som skapar musik genom att experimentera med ljudet av elektronik, istället för att skapa ljudet artificiellt. Medan hans musik annars kan vara glitchig och skränig, men ändå visuell på nåt vis, så är denna mycket mer ambient och atmosfärisk på ett sätt som kopplar av en omedvetet. Skivan är inget album i sig utan en samling låtar som han gjort under de senaste åren, och varenda låt är dedikerad till en viss person.
Albumet tenderar att alltid bygga upp och bygga upp, utan att riva ner. Han börjar med ett ljud, och sedan fortsätter och fortsätter. Man hör efter ett tag att ljud som uppkommit tidigare även används här, som ljudet av att trycka in en knapp på en telefon eller ett kort klipp från när en fax kopplar upp sig. Delar och delar av ljud som bygger upp en ambient musik på det sättet han själv vill lägga fram det, oberoende av t.ex. sequencers.
Alva Noto är en expert inom ljudets fysik, och tenderar att ofta använda sig av en mer högljudd teknik för att få med mycket glitch och noise. Men på denna skiva är det inget överflöd som skapar musik, utan atmosfäriska ljud som kan ackompanjera cirkelvågor, molnens hastighet eller de levande träden i vinden. Det är svårt att inte känna sig lugn med detta album.
År: 2010
Genre: Ambient, electronica
Längd: 56:11
Spotify: http://open.spotify.com/album/13FuuofMd637ueHOpK8uh2
Det är sällan jag gillar svensk musik, men när det väl händer så sker det med stor effekt. Först förstod jag inte grejen med Dungen för att jag hade hört så små olika sorters bitar som inte sa mig mycket. Men när jag tog tag i det efter en kväll när jag hade hört låten ”Panda”, så märkte jag att detta album har mycket att komma med. Nu förstår jag grejen med Gustav Ejstes ackompanjerat av ett band med hög skicklighet. Varför han alltid stod i centrum varje gång jag läste om dem. Deras 70tals-influenser går inte att missa heller, en viktig del av dem.
Kan börja med att jag älskar konceptet bakom obZen, som är en blandning av orden obscenity/obscure och zen, som är även kopplat till omslaget. Nu fortsätter jag. Medan det tidigare nämna albumet ”
Vill jag lyssna på ett band med en jävla energi, så sätter jag på Hella. Men vill jag lyssna på ett melodiskt band med energi som ändå fortfarande kan hålla sinnet kvar i musiken, så är det detta album som gäller. För att räknas som post-rock, så är detta band väldigt speciella och högljudda av sig, fast inte på ett negativt sätt, utan bara på ett sätt att de oftast inte tar det lugnt, utan spelar på så mycket de orkar experimentera med. Det kan finnas nackdelar under albumet, som att det på vissa ställen är dåligt mastrat, men överlag så är det ett väldigt intressant album, med många instrumentella överraskningar, som stämmorna och taktartsbytena på ”A Little Bit Of Solidarity Goes A Long Way” och ”Tip Of The Hat, Punch In The Face”. Något som är tråkigt är att gitarrerna tar mycket väl hand om den melodiska delen, och trummorna tar väl hand om kompet, så inget lämnas kvar till basen, som oftast inte hörs tydligt, men som får sin stund då och då, men som enligt mig är viktig för denna sorts musik, annars kan det bli hyfsat tråkigt som bassist på ställen. Min slutsats: ett väldigt experimenterande album som hittat sin egen stil som ofta skiljer sig från bandets inspirationer.
Redan under de första takterna på Arctic Monkeys senaste ”Humbug” så hör man att detta inte är typiska pojkaktiga AM, utan att de mognat till sig. Hur? Det börjar inte snabbt och rakt på. Det börjar lugnare än tidigare, och Alex Turners sång är lugnare och mer mystiskt, och det förvånar mig inte när mästergeniet Josh Homme (från Queens of the Stone Age, Kyuss, Them Crooked Vultures, Eagles of Death Metal) har producerat majoriteten av albumet och tillfört stilen, tillsammans med AMs tidigare producent James Ford. Något som jag gillar med just detta album från AM är att den innehåller en stor del dynamik, många förändringar i känslan och sättet att spela musiken. Ibland lugnare, ibland hårdare, ibland baserat runt ett riff medan ibland baserat på en känsla. Det är ett AM som inte bara levererar riff (som på t.ex. 
Medan Muse numera är kända för att släppa ut melodiska singlar som används i Twilight-filmer, var de en gång i tiden väldigt hårda och mer experimenterande. Origin of Symmetry är enligt mig ett mästerverk, som rakt igenom briljerar på många olika sätt. Albumet öppnar och avslutar med klaviatur, den kända piano-slingan som öppnar ”New Born”, och orgeln som majestätiskt avslutar ”Megalomania”. Det finns många ställen på albumet som är majestätiska och episka i sitt sätt att musiken utvecklas hela tiden, som i mittpunkten ”Citizen Erased”. Klaviaturen används senare som huvudinstrument på flera ställen, t.ex. ”Feeling Good” och ”Space Dementia”, som är ett tydligt exempel på deras utvecklande och deras självsäkerhet att använda och spela det de vill. Annars är en grej som förekommer ofta under albumet att basens djupa och distade ton låter gitarren utnyttja de högre frekvenserna, och därmed skilja sig från den mer populära alternativa rocken som använder sig av vanliga ackord. Därför blir basen melodiskt djup, och gitarren melodiskt diskant, och de samspelar tillsammans med trummorna på ett sätt som, om man tänker efter, sällan sker inom modern rock, samtidigt som det är samma person bakom gitarren, pianot och sången. Pianodelen i ”Space Dementia” är inte så lätt att sjunga samtidigt som. Gitarrdelen i ”Micro Cuts” är inte så lätt att sjunga samtidigt som, speciellt inte på det sättet som han sjunger dem på. Det är ett genialiskt album enligt mig, som inte slutar att förvåna, och som aldrig tröttar ut mig.
Läsaren Jakob Petterson, som även bloggar under ”
Om fyra dagar (12 juli) släpps ett samarbete med producenten Danger Mouse och alternativrockbandet Sparklehorse (som tyvärr slutade existera när huvudmannen i bandet Mark Linkous dog i mars i år). Samarbetet gästas av en sångare för varje låt. Gästartisterna är alltifrån Julian Casablancas från The Strokes till Black Francis från Pixies till Iggy Pop. I samarbetet finns även den kända kultregissören David Lynch, som skickar med en fotobok på över 100 sidor, och låter sig även gästa två låtar. Musikaliskt sett är inte albumet speciellt komplicerat, men dock väldigt mystiskt. Det är ett projekt som inte ska dömas efter simpelheten, utan ska istället lyssnas på för stilen och experimenterandet av de inblandade. Det är inte ett progressivt mästerverk man försöker skapa, utan istället en stig in i mörkret och en vän att ackompanjera dig med. Dark Night of the Soul är hittills sällan omtalad, men kommer enligt mig att växa fram som ett album många vill lära känna för dess mystik. Det är som att lyssna på The Flaming Lips alternativrock, utan det högljudda, och istället med en eldbrasa inom musiken som lugnar ner dig.
Jag vill även säga att jag kommer vara borta de närmsta två veckorna, så det blir som en kort paus, men under tiden kan ni kolla igenom gamla album som ni kanske inte hunnit lyssna på. Tro mig, varje album är värt att lyssna på för att bredda ens musiksmak.
